3 MÅNADER

2011-11-07 @ 04:53:49
Igår var det den femte november vilket betyder att det var tre månader sedan jag lämnade Sverige och bosatte mig i the U, S and A. Så jag tänkte dra en liten summering.

Som jag har skrivit till höger, så känns livet här lite som en bergochdalbana. Vissa dagar kan vara hur bra som helst medan andra suger balle, oftast är de lagom bra.
Skolan är ju mycket mer annorlunda än hemma. Här har man 7 olika perioder per dag och de perioderna har man hela veckan, vilket betyder samma schema i stort sett varje dag. Skolan är slappare, men också strängare. Här stannar man inte och snackar med folk man känner i korridoren, det blir oftast bara ett leende, ibland ett hej och mer sällan en konversation. Men har man musik i öronen klarar man sig bra. Formodligen kommer det förändras mer och mer då jag lär känna folk bättre. Matsalen är ju alltid lite av ett dilemma då man inte vet vilka man ska sitta med varje gång, men jag tror jag har hittat rätt gäng nu. Varje gäng sitter runt samma bord varje dag. Allt om kompisar verkar släppa nu, känns som att jag har hittat dem jag verkligen vill spendera året med och hitta på roliga saker. Men å andra sidan vet jag ju inte hur det blir om 5 månader, då kanske vi är ovänner. Det skvallras väldigt mycket på ett amerikanskt highschool, visst gör det det i Sverige också, men här ska ALLA veta ALLT, viktigt som oviktigt.

Det blev en hård start med en familj som jag inte alls passade in i eller hade något gemensamt med, men nu när jag bytt och bott här i två månader känns allt hur bra som helst. Jag skulle kunna spendera varje helg hemma med dem istället för att vara med kompisar utan att bli uttråkad. Vi har det så roligt tillsammans och gillar mer eller mindre samma saker, framför allt att kommunicera och skratta. Kan väl säga att jag gått från en extrem till en annan.

Och om att vara här... Ja, det är väl tufft ibland, men det går faktiskt väldigt bra. Jag har inte haft hemlängtan än och saknar inte vänner och familj allt för mycket. Å ena sidan har jag aldrig haft problem med det. Vad jag kan minnas så har jag itne haft hemlängtan någon gång, vilket kan bero på min självständighet. I början drömde jag väldigt ofta om dem där hemma och det var väldigt frustrerande. Att vakna och känna och tänka att jag inte kommer träffa dessa människor förän om 10 månader kändes så som en evighet, sjukt tufft. Så det resulterade såklart i att dagen började med tårar. Det var inget jag ville visa för min dåvarande värdfamilj som var ganska känslokall så det var bara att bita ihop och göra det bästa av dagen. Så ja, drömmarna var oerhört jobbigt, men nu har jag vant mig. Jag drömmer fortfarande men tänker inte för mycket på saken. Antar att drömmarna inte är lika starka som i början heller. Nog om drömmar..
Det jag vill komma till är att jag tänker väldigt mycket på de där hemma, men jag saknar dem inte så mycket att jag bryter ihop. Varje dag analyserar jag om dagen då jag komemr hem, hur kommer det bli? Vilka kommer jag träffa? Kommer mina bästa vänner fortfarande vara de bästa? Kommer vi har glidit ifrån varandra så mycket att vi inte ens komemr vara vänner längre? Har vi glömt bort varandra? Vem kommer bry sig mest under dessa månader fram tills att jag komemr hem?Kommer jag börja stortjuta eller bara hoppa av glädje? Hur kommer folk reagera? Vem ska jag träffa först? Vem kommer bry sig mest? Vart kommer vi vara? Hur komemr vädret vara? 

Aja, ni fattar. Jag har väl sönderanalyserat situationerna redan nu att jag kommer vara sjuk och deppig när jag kommer hem. Det skulle inte förvåna mig.

Vet inte vad denna summering gav, men jag kände för att skriva lite, CAIO!


Kommentarer
Postat av: s

<3

2011-11-07 @ 16:32:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0